När Lars året därpå kom till Stockholm för att studera vid Kungliga Musikaliska Akademien, knöt han kontakter med andra unga jazzmusiker på Sunside, en ungdomsgård som drevs av Österwall, och även på Nalen, det legendariska danspalatset ett par kvarter därifrån. Saxofonisten Bernt Rosengren, trumslagaren Fredrik Norén och pianisten Staffan Abeleen var några av dem, och 1960 engagerades han i Abeleens nybildade kvintett, som han snart kom att prägla med sina kompositioner och sitt spel, nu på kornett.

 Tidigt utvecklade Lars Färnlöf en bitterljuv, lyrisk (några vill säkert kalla det romantisk) version av den amerikanska hardbop-stilen. Han rytmiska gnista och vackra melodier, klädda i kongenial harmonisk dräkt, var annorlunda än det som hördes från tidens stora jazzhjältar i USA. Färnlöfs ”soul” hade sina rötter lika mycket i skandinavisk jordmån som i myllan hos jazzens födelseland. Många tyckte också att många av hans kompositioner hade ett typiskt nordiskt tonfall (till exempel melodier skiftande mellan dur och moll, tretaktsrytmer i sensuella, dröjande tempi), men mer än allt annat återspeglade musiken hans egen unika personlighet.

 Staffan Abeleens kvintett var från början framgångsrik och spelade över hela landet, gjorde EP-skivor, och fick till och med vara “förband” åt Thelonious Monk i Stockholms Konserthus när han i maj 1961 gjorde sitt första framträdande någonsin i Sverige. Under första halvan av sextiotalet tillbringade bandet mycken tid ute i Europa, inte minst med att spela på klubbar i Tyskland för amerikanska soldater. Kvintetten kompade också sångerskan Monica Zetterlund under ett par svenska folkparkssomrar. Hon sjöng några av Färnlöfs melodier med text av Beppe Wolgers, däribland ”Farfars vals” (som spelades in instrumentalt på skiva som ”Grandfather’s Waltz” av Stan Getz och Bill Evans) och ”Att bli övergiven” (som här hörs med Sansara under titeln ”It’s all over”). Hennes stämma fick 1966 även bära Färnlöfs tema till Hasse & Tage-filmen ”Att angöra en brygga”, en melodi som sedan dess är både välkänd och älskad av de flesta svenskar.

 Vid det laget hade speltillfällen för jazzmusiker i Sverige nästan upphört att existera, och Abeleens band hade förvandlats från mer eller mindre heltid till alltmer utglesade, tillfälliga projekt. Så gick det på tills 1975, men redan tio år dessförinnan, i början av 1965, hade Lars (ännu bara 22 år gammal) dragit iväg till Los Angeles för att förmera sina studier vid University of Southern California. Vid sidan av den undervisning han mottog i komposition och orkestrering, skaffade han också nya erfarenheter genom att bo i Watts-området, där han spelade med en hammondorgel-grupp på ett lokalt ställe, och många musiker gav honom uppmuntran och vänskap, inklusive Quincy Jones. I Los Angeles började Lars också spela flygelhorn och processa dess klang med tidens nya, elektroniska hjälpmedel.

 Efter att ha återvänt till Sverige 1967 återupptog Lars kontakten med Abeleen och försökte sig dessutom på egna grupper, inklusive en sextett som han ledde med amerikanske trombonisten Ron Myers. Mer och mer upptogs dock hans tid av komposition för film och av beställningar för alla möjliga ensembler, allt från den stora Radiojazzgruppen till symfoniorkester. (Lars skrev till och med ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen men mötte sitt Waterloo redan i de svenska uttagningarna i form av popgruppen ABBA.)

 Efter att ha varit frånvarande från jazzestraderna i flera år, blev Lars i mitten av sjuttiotalet kontaktad av Bernt Rosengren, som ville ha honom med i sitt nybildade storband. Det fick honom att börja spela igen, och han tyckte verkligen om att delta i ett band. Bildandet av Sansara inspirerades av denna erfarenhet. Jag vet inte hur han fick idén till namnet, men Sansara är sanskrit och står i indisk religion för människan återkommande strävan (födelse, liv, död, födelse igen...och så vidare, igen och igen) innan hon lyckas uppnå den eviga vilan, Nirvana. Sansara kan kanske också tjäna som en beteckning för musikens konstanta tillstånd av utveckling.

 Från 1976 uppstod Sansara tid efter annan på olika konsertestrader. Jag har ett vagt minne av vad jag tror var bandets premiärspelning på den kortlivade klubben Bullerbyn i en sedermera bortriven byggnad ovanför järnvägsspåren vid Stockholms centralstation. Musiken på denna CD spelades in av Sveriges Radio kort därpå, och flera år senare hittade Lars en bandkopia, som han entusiastiskt spelade upp för Fredrik Norén i telefon och uppmanade honom att försöka få den utgiven på skiva. Det gjorde han, förstås. Här är den, bara att tacka och ta emot, bättre sent än aldrig. Mycket bättre!

 Förutom gamla vännerna Fredrik Norén, som också hade spelat i en tidig version av Staffan Abeleens kvintett, och Bernt Rosengren, valde Lars i det här sammanhanget att omge sig med den legendariske amerikanske conga-spelaren Sabu Martinez (1930-79), vars eldfängda rytmer tidigare hade bidragit till bland andra Dizzy Gillespies och Art Blakeys musik. Sedan han 1967 flyttat med sin familj till Sverige var Sabu en vitaliserande kraft inom svensk jazz, och han anlitades gärna även av artister inom andra genrer. På
 flygel och Fender Rhodes elpiano medverkade Bobo Stenson, från början västeråsare; han hade bara fyllt 15 när Lars först presenterade honom som en jazzmusiker i vardande för sina kompisar i Abeleens band. På elektrisk basgitarr medverkade Thomas Östergren, en mångsidigt skicklig musikant som bidrog förtjänstfullt till många svenska ”fusion”-projekt under 1970- och 1980-talen, och som numera bor i Kalifornien.

 När Sansaras enda LP spelades in på jazzclub Fasching i Stockholm nio månader senare, fanns bara Färnlöf, Norén och Rosengren kvar. Medlemmarna fortsatte att skifta från gång till gång, när Lars lyckades hitta spelningar. En gång tvingades han på grund av sjukdom till och med att skicka en vikarie för sig själv på trumpet. Men hans kompositioner gav profil åt Sansara, och de spelades lika kärleksfullt och entusiastisk av alla som kom och gick.

 I våra samtal genom åren betonade Lars ofta värdet i att utbyta och jämföra musikaliska idéer och erfarenheter musiker emellan genom att improvisera tillsammans. Han uttryckte också sorg över det faktum, att jam sessions ansågs vara något förlegat, och att det inte längre gavs tillfällen för musiker att samverka utanför fasta formationer. Han hävdade samtidigt vikten av att blanda olika stilar, musikaliska elemet och personligheter för att leda musiken in på nya, okända vägar, utveckla och fördjupa den.

Just detta handlade Sansara om. Är inte detta själva kärnan i jazzen, så säg!

Lars Westin



foto: Gunnar Holmberg, Christer Landergren, Per Norén, Ole Winding, Grethe Färnlöf